Ledningssystem Luftförsvarsanläggningar
Översiktlig beskrivning av stril
Förord
Det svenska flygvapnets strilsystem består av ett stort antal fristående system som dock har en hård infologisk knytning till varandra. Dessa system kan vara både geografiskt vitt skilda och tillhöra helt olika organisationer, t ex andra vapenslag och civila myndigheter.
För att det som vi benämner stril skall kunna utföra sin uppgift krävs att alla ingående system funktionsmässigt fungerar ihop och bildar kompletta funktionskedjor. Att få en överblick och förståelse för detta är svårt. Som ett försök att öka förståelsen och systemkännedomen har FMV:ElektroF tagit fram denna strildokumentation.
Det skall betonas att strildokumentationen inte är framtagen för att bistå experterna inom deras respektive specialområde, utan för att ge en inblick i de områden av stril som man normalt inte jobbar med. För fördjupad kunskap hänvisas till de referenser som finns angivna i strildokumentationen.
Historik
I mitten av 1930-talet indelades Sverige i ett antal luftbevakningsområden, lbo, vardera med en luftbevakningscentral, lc, till vilken ett antal optiska luftbevakningsstationer, ls, rapporterade. Rapportering skedde över manuellt uppkopplade förbindelser i Televerkets nät genom s k luftförsvarssamtal som hade företräde. Först i början av 1940-talet blev luftbevakningen rikstäckande. Luftbevakningen organiserades i huvudsak av Armén. I marina basområden tillhörde den dock Marinens organisation.
Läs mer i Stril 50, utdrag (1,1 MB) Författare: John Hübbert. (F03/07)
Se bild på "Stril 40"
Luftbevakningens organisation och arbetsformer gav inte tillräckligt underlag för stridsledning av jaktflyg vilket ledde till att man inom Flygvapnet, med början 1943, byggde upp en egen organisation. Denna bestod av jakt-ls som via radio rapporterade till jaktstridsledningscentraler, jc. När de första radarstationerna (ekoradio, ER IIIb) under 1944 tillfördes Flygvapnet accentuerades splittringen ytterligare.
1948-07-01 samlades luftbevakningsorganisationen i Flygvapnet och uppbyggnaden av det system som sedermera kom att kallas Stril 50 påbörjades. Förkortningen stril, för stridsledning och luftbevakning, började användas först 1957.
I Stril 50 sammanfördes informationen från olika sensorer, både radar och optisk luftbevakning, på en lägeskarta i en ny typ av central, luftförsvarscentral, lfc. Arbetssättet karaktäriserades av manuell informationsbehandling och talstridsledning av jaktflygplanen. Direktförbindelser utnyttjades för sambandet med sensorerna och VHF-radio, RK 01, för sambandet med flygplanen.
I slutet av 1940-talet och början av 1950-talet tillkom, förutom lfc, även luftförsvarsgruppcentraler, lgc. Lgc sammanställde rapporterna från ett antal ls och rapporterade i sin tur till lfc. Vid denna tid togs också flera typer av radarstationer i bruk: PJ-21, PS-41 och PS-16. PJ-21 var en jaktstridsledningsradar som bestod av en spaningsdel, PS-14, och en nickande höjdmätare, PH-13. PS-41 var en transportabel luftbevaknings- och jaktstridsledningsradar medan PS-16 var en fast fjärrspaningsradar.
Den första indelningen av Sverige i luftförsvarssektorer gjordes under 1951 och omfattade 21 sektorer. Utformningen gjordes i viss mån efter engelsk förebild men påverkades också av den tidigare indelningen i luftbevekningsområden och av den sambandsstruktur som fanns. 1957 fastställdes en ny sektorindelning som omfattade elva sektorer. Vid denna tidpunkt tillkom sektorchefer i de viktigaste sektorerna och strilförbanden organiserades i strilbataljoner.
Storradarn PS-08 tillkom i slutet av 1950-talet. Den försågs med en indikatorutrustning som innehöll digital beräkningsenhet och halvautomatisk målföljning. Den kallades ibland Stril 59.I detta system utprovades bl a en digital styrdatalänk för stridsledning av jaktflyg. I anslutning till 08-anläggningarna byggdes också nickande höjdmätare, PH-12 och PH-40.
I början av 1960-talet påbörjades uppbyggnaden av Stril 60 som karaktäriserades av maskinell informationsbehandling och styrdatastridsledning av jaktflygplanen.
Nya lfc byggdes i sektorerna 05 och SI. Uppdraget att leverera dessa lfc (sedermera Lfc typ l) gick till Marconi som offererat både en analog och en digital systemlösning. Konkurrenten, Decca, hade offererat en lösning som byggde på analogteknik. Analogsystemen var i stort sett hyllvara medan digitalteknik var något relativt nytt och oprövat i dessa sammanhang. Den digitala lösningen innebar dessutom senare leverans. Valet av det digitala systemet var därför mycket framsynt och har varit avgörande för utvecklingen av stril. 1965 togs den första anläggningen i drift.
1966 förändrades sektorindelningen till att omfatta sju sektorer.
Under mitten av 1960-talet tillkom ytterligare typer av radarstationer, PS-65 och PS-15, samt radargruppcentraler, rrgc (sedermera Rrgc/F). Rrgc var då i första hand avsedda att ta hand om informationen från låghöjdsradarn PS-15 och användes som s.k. låghöjdsfilter som rapporterade till lfc. Överföringen av radarinformation till centralerna skedde med bredbandsteknik via radiolänk. Vid de flesta rrgc uppfördes s.k. volymetriska höjdmätare, PH-39, dvs. radarstationer som kontinuerligt lämnade höjdinformation.
Automatisk styrdatasändning till stridsledda jaktflygplan, J 35, började tillämpas under 1960-talet, först från lfc sedan också från rrgc.
I början av 1970-talet tillkom 3D-radarn PS-66 och datarapportering, OPUS, infördes inom den optiska luftbevakningen.
Automatisk målföljning gjorde det nödvändigt att digitalisera radarsignalerna. Digitalisering möjliggjorde även smalbandsöverföring av radarinformation, SBÖ. I och med att SBÖ infördes 1974 och antalet radarstationer som kunde presenteras i en strilcentral därmed ökade utökades användningen av rrgc till att omfatta alla höjder inom ett geografiskt område.
I slutet av 1970-talet moderniserades ett antal Lfc m/50 och kompletterades med utrustning för projicerad storbild (Lfc typ 2). Måldata som presenteras på storbilden erhålls från rrgc.
1981 reducerades antalet luftförsvarssektorer till fyra och i samband med detta omorganiserades några lfc till luftförsvarsundercentraler, lfuc.
I början av 1980-talet anskaffades höghöjdsradarn PS-860 och rörliga indikatorrum, RIR. RIR-materielen, dvs. Indikatorrum 860 och Rrgc/T, används som lokalt op-rum till PS-860 och som transportabel rrgc. I början av 1980-talet tillkom också funktioner för strilradarledning i Rrgc/F och Rrgc/T.
I slutet av 1980-talet tillkom låghöjdsradarn PS-870 och smalbandsöverföring av radarinformation via SBÖ-spridare på förmedlade förbindelser började att användas.
Från början av 1990-talet till 1998-01-01 användes Lfuc/T för att lösa uppgifter från avvecklade fasta strilcentraler (Lfuc W2, 01, ÖNS och ÖNN). Även några Rrgc/F tillfördes lfuc-funktioner.
I början av 1990-talet påbörjades en reducering av antalet Rrgc/F. Detta som resultat av att kvarvarande strilcentraler modifierats och fått högre kapacitet.
Rrgc/F: S1V, S10, O5S, 05M och O1N avvecklades.
1993 ersattes sektorindelningen av en indelning av landet i tre flygkommandon, FK, vars gränser överensstämmer med milogränserna.
1994 tillkom det optiska luft- och markobservationssystemet LOMOS.
Samtidigt påbörjades en avveckling av det gamla optiska luftbevakningssystemet, OPUS, med tillhörande centraler av typ Lgc.
I och med Försvarsbeslut -96 reducerades antalet strilbataljoner från nio till sex, två inom varje FK.
Under 1997 driftöverlämnades den första strilcentralen av typ StriC till förband.
Mot denna bakgrund utvecklas de strilfunktioner som ingår i FV 2000.
Stril hösten 1997
Inom varje flygkommando finns minst en lfc. Dessa är av två typer, Lfc typ l och Lfc typ 2. Lfc S och Lfc M är av typ l medan Lfc ÖN och Lfc NN är av typ 2. Lfc NN avvecklas 1997-12-31.
Inom ett flygkommando finns en eller flera rrgc med eget uppföljningsområde. Även rrgc är av två typer, Rrgc/F och Rrgc/T. Av ursprungliga åtta fasta rrgc, Rrgc/F, finns i dag tre kvar: Rrgc S2S, O IS och ÖNM. Dessutom finns fyra transportabla rrgc, Rrgc/T.
Endast en fast lfuc-anläggning, Lfuc 010, finns kvar. Lfuc/T avvecklas 1998-01-01.
Huvudsakliga sensorsystem inom stril är 2D- och 3D-radarsystem (PS-15 och PS-870 respektive PS-66 och PS-860). Även sensorsystem som inte tillhör stril utnyttjas, exempelvis PS-810, PS-825 och MSSR (flygtrafikledningsradar) och KSRR (marinens kustspaningsradar).
För optisk luftbevakning mm används LOMOS-systemet. LOMOS är ett återtagningssystem som i dag endast finns på utbildningsplatser. LOMOS är i dag inte integrerat med övrigt stril.
För sambandet inom stril utnyttjas primärt Försvarets telenät (FTN).
Ledning av flygplanen sker dels genom tal via striradio, dels genom styrdata via speciella styrdatasändare som är en del av strilsystemet. De flygsystem som idag jaktstridsleds via styrdata är J 35 J och JA 37.
De flesta centraler och sensorer inom stril utnyttjas i fred för förbandsproduktion och incidentberedskap.
Förbandsproduktionen producerar krigsförband. Dess uppgift är att hålla rätt antal befattningshavare på rätt kunskapsnivå samt materiel i rätt omfattning och skick för att lösa ålagda uppgifter. Detta uppnår man genom att samtliga strilfunktioner övas. Incidentberedskapen har till uppgift att kontinuerligt övervaka luftrummet och att hålla flygplan i beredskap för underrättelseinhämtning och insats vid eventuella kränkningar av luftrummet eller för annan insats jämlikt IKFN.
Bilden nedan visar de objekt som för närvarande (hösten 1997) ingår i stril eller har gränsyta mot stril. Strilobjekten är i bilden inplacerade efter införande år (x-axeln) och taktisk inriktning (y-axeln). Objekten utanför stril är inplacerade i två grupper, taktisk eller teknisk inriktning, (y-axeln) samt införande år (x-axeln). Det senare gäller även för kommunikationsobjekten längst ned på bilden.
Huvuduppgifter
Strilsystemet har följande huvuduppgifter:
Att spana efter, upptäcka och målfölja fientliga flygföretag samt att målfölja egna företag.
Att sammanställa information, identifiera samtliga företag och presentera en samlad luftlägesbild.
Att besluta om insats (jaktflygplan eller lv-robot) samt följa upp läget på flygbaser och reglera beredskap
Att leda och övervaka insatsens genomförande genom stridsledning av flygslag.
Att ge underlag för basorientering (tidigare kallat baslarmning).
Att leda sensorernas utnyttjande genom strilradarledning.
Att leda insats med lv-robot samt samordna vårt flyg och luftvärn.
Att leda icke stridsledd flygverksamhet och främja en välordnad flygtrafik genom flygtrafikledning.
Att ge underlag för civilförsvarets flygvarning (tidigare kallat alarmering) i aktuella varningsobjekt.
Att orientera det militära och det civila försvaret om aktuellt luftläge.
Organisation
Sverige är indelat i tre flygkommandon, Södra, Mellersta och Norra Flygkommandot (FK S, FK M och FK N). Strilverksamheten inom respektive flygkommando leds av en stab, FK-stab, som i krig är grupperad i flygkommandots flygkommandocentral, FKC.
I fred kan FK-staben ha sina lokaler på flottilj.
I varje flygkommando finns en lfc som utövar stridsteknisk ledning inom sitt ansvarsområde som normalt omfattar eget flygkommando.
Ett flygkommando kan vara indelat i ett antal geografiska delområden. Inom varje sådant delområde svarar en StriC, en rrgc, en lfuc eller funktioner i lfc for den stridstekniska ledningen. En lfc kan således ha en eller flera underställda StriC, rrgc och/eller lfuc.
Den geografiska indelningen är bl. a beroende av respektive strilcentrals samband, sensorernas placering, vapensystem, mm.
Från strilcentralerna sker samverkan med ett stort antal militära staber och förband, t ex marinkommandostab, flygbasförband, luftvärnsförband, samt med civila funktioner, t ex flygtrafikledningscentraler (Luftfartsverket), räddningscentraler (kommuner innehållande varningsobjekt).
Inom varje flygkommando finns två strilbataljoner. Strilbataljoncheferna är underställda respektive flygkommandochef. Strilfunktionen på Gotland är underställd C MKG.
I originaldokumentet redovisas i detalj innehållet i respektive flygkommando.
Objekt och system
Den vänstra kolumnen i nedanstående tabell anger de objekt och system som ingår i stril. Den högra kolumnen visar de objekt och system utanför stril som har gränsyta mot stril och som därför behandlas i Strildok.
|
Objekt och system som samverkar med stril |
|
|
Centraler: |
Sensorer: |
Kustspaningsradaranläggning, KSRR |
|
|
|
Övriga objekt, system, etc: |
|
Indikatorrum 860 |
Flygkommandostab, FK-stab |
Observationscentral, Oc |
Marinkommandocentral, MKC |
|
Lfv-centraler, ACC, TMC, TWR |
Sensorer: |
Räddningscentral, RC |
Vädercentral, VÄDC |
|
Marktelekontor, MTK med TDC |
|
Stridsledda flygplan |
|
Flygtrafikledning, ANS |
|
IK/ID-system PN-79 |
Lv-förband |
Observationsstation, Obs |
Lvrb-förband |
|
Rundradiosändare |
Övriga objekt och system: |
Markteleunderhållsbataljon, Mtuhbat |
Styrdatasändare FMR 10 |
Försvarets telenät, FTN |
Stri- och FYL-radiostationer |
Allmänna telenätet, ATN |
Taktiskt radiosystem, TARAS |
|
Strilpejlsystem, SPS |
|
|
|
|
|
|
Respektive objekt och system beskrivs i separata dokument.
Funktioner i stril
I originaldokumentet redovisas vare funktion översiktligt.
Försvarets telenät, FTN
Försvarets telenät, FTN, är ett för försvarsmakten gemensamt, landsomfattande telenät för överföring av ljud, data, text och bild. FTN:s geografiska täckning överensstämmer med anslutna stabers och förbands lokalisering. FTN har ofta en kapacitetsmässig koncentration till de områden där Telias nät, ATN, är relativt svagt utbyggt
Läs mer i :
Utvecklingen av Flygvapnets Telefoni- och transmissionssystem
Utvecklingen av FV Telekomsystem 1990 till 2005
Transmissionsmässig utformning
Den största transmissionsresursen i FTN utgörs av Försvarets fasta radiolänknät, FFRL. FFRL är ett fast utbyggt transmissionsnät, som är uppdelat i en stomdel bestående av huvudstråk och en anslutningsdel med ett antal bistråk.
Stomdelen har en sammanhängande, maskformig och landsomfattande struktur. Maskernas skärningspunkter benämns knutstationer eller noder.
Ett stråk mellan två knutstationer kallas huvudstråk. Stråk som förbinder försvarsanläggningar med huvudstråk kallas anslutningsstråk.
Normalt är nätets stomdel uppbyggd av förbindelser med överföringshastigheten 155 Mbit/s eller 34 Mbit/s, dvs 1920 eller 480 telefonikanaler. I anslutningsdelen varierar kapaciteten från 1-480 kanaler.
Övriga transmissionsresurser i FTN är försvarsägda kablar, av Telia och FM samägda kablar samt från Telia förhyrda och förberedda resurser.
En ökande andel av transportabel radiolänkmateriel tillförs nätet för att vid behov höja kapaciteten och öka uthålligheten.
Trafikal utformning
För informationsöverföring mellan nätets abonnenter används nedanstående principer:
- Överföring via stela förbindelser
- Kretsförmedling
- Meddelandeförmedling
- Paketförmedling
Stela förbindelser
Här sker ingen förmedling i nätet, utan de abonnenter som skall utväxla trafik är förbundna med en fast uppkopplad förbindelse. Detta har fördelen att uppkopplingstiden är mycket kort. Stela förbindelser medför också stora nackdelar. De ger dålig flexibilitet i nätet, låg sambandssäkerhet och dålig hushållning med transmissionsresurserna.
Det sker en successiv övergång från stela till förmedlade förbindelser. Hösten 1997 är det i huvudsak radio- och styrdataförbindelser som är stela.
Kretsförmedling
Kontakt etableras mellan abonnenter genom att förbindelse kopplas upp när kommunikationsbehov föreligger. Uppkopplingen initieras av en abonnent och förbindelsen hålls uppkopplad så länge abonnenterna så önskar. Överföringen sker i realtid, vilket innebär att överförd information tas emot i stort sett samtidigt som den sänds.
Meddelandeförmedling
Meddelandeförmedling innebär att en abonnent överlåter ett adresserat meddelande till nätet, som vid lämpligt tillfälle förmedlar detta till en i adressen utpekad abonnent. Meddelandet lagras undan i sista knutpunkten där även eventuell konvertering utförs. Detta innebär bland annat att abonnenterna kan ha samtrafik utan att använda samma överföringshastighet. Man är heller inte beroende av att den mottagande abonnenten är tillgänglig vid sändningstillfallet.
Paketförmedling
Paketförmedling är främst avsedd för datakommunikation. Sändande abonnents utrustning delar upp meddelandet i paket om ett visst antal bitar. Paketen sänds oberoende av varandra genom nätet till adressaten. När inga paket sänds utnyttjas inga förbindelser i nätet. En abonnent kan alltså ligga uppkopplad mot en annan utan att det i nämnvärd grad påverkar belastningen i nätet.
Abonnenter
Abonnenterna i FTN utgörs av försvarets centraler, högre och lägre regionala ledningsorgan samt en del lokala ledningsorgan. Dessa utnyttjar nätet för både militärt och civilt bruk inom totalförsvaret.
Huvuddelen av trafiken i stril framförs i FTN.
Viktiga abonnenter är anslutna till minst två skilda nätväxlar via fysiskt skilda transmissionsvägar.
Abonnentutrustningar, som abonnentväxel, telefonutrustning, MILTEX-abonnentutrustning, ingår inte i FTN
Trafiknät
Trafiknätet är den funktion som abonnenterna ansluter till, den trafikaverkande funktionen. Trafiknäten sammansätts av delar ur transmissionsresurserna för överföring, men utnyttjar för sin funktion även nätväxlar (motsvarande) och stödsystem för styrning av nätet (vägval mm).
ATL-nätet
ATL-nätet är ett landsomfattande, helautomatiskt telefonnät.
I nätet ingår ett antal programminnesstyrda nätväxlar med kapaciteten ca 1000 förbindelser. ATL har ett vägvalssystem som automatiskt dirigerar trafiken över tillgängliga vägar. Vid skador fungerar varje avskuren del autonomt.
Nummerplanen för ATL är geografiskt obunden. Abonnenterna kan ansluta med samma nummer till flera nätväxlar. Dessutom kan en abonnentvia nås med flera abonnentnummer. I nätet finns även en prioriteringsfunktion.
Informationsöverföringen sker enligt kretsförmedlingsprincipen
MILTEX-nätet
MILTEX-nätet är ett landsomfattande trafiknät för krypterad textkommunikation mellan enheter inom försvaret.
Kommunikationen mellan MILTEX-abonnenterna sker via uppringda förbindelser i ATL eller ATN.
För specialtjänster, som fleradressering, samtrafik med andra nät, etc. utnyttjar MILTEX-abonnenterna ett antal datorstyrda meddelandeförmedlingscentraler, MFC, som finns i FTN
Informationsöverföringen sker, vid direktkontakt mellan abonnenterna, enligt kretsförmedlingsprincipen. Vid kommunikation via MFC sker informationsöverföringen enligt meddelandeförmedlingsprincipen
MILPAK-nätet
MILPAK-nätet är ett landsomfattande trafiknät för datakommunikation enligt paketförmedlingsprincipen.
MILPAK består av ett antal noder (dataförmedlare) som är förbundna med trunkförbindelser som antingen är fasta eller uppkopplade i ATL. Flertalet av abonnenterna är anslutna till noderna via uppringda förbindelser
MILPAK-nätet har dynamisk trafikstyrning vilket innebär att vägval sker med hänsyn till belastning och skador
SBÖ-nätet
SBÖ-nätet är ett trafiknät för överföring och spridning av smalbandig radarinformation.
I spridningspunkter (SBÖ-spridare) sprids radarinformation från en radaranläggning till flera centraler.
SBÖ-nätet utnyttjar förmedlade förbindelser i ATL.
MILFAX-nätet
MILFAX-nätet är ett landsomfattande nät för krypterad telefaxkommunikation mellan enheter inom försvaret.
Kommunikationen mellan nätets abonnenter sker via uppringda förbindelser i ATL eller ATN.
MILVOX-nätet
MILVOX-nätet är ett landsomfattande nät för krypterad talkommunikation mellan ett begränsat antal enheter inom försvarsmakten.
Kommunikationen baseras på uppringda förbindelser i ATL eller ATN.
FM IP-nätet
Försvarsmaktens IP-nät, FM IP, är ett landsomfattande nät för dataöverföring mellan enheter inom totalförsvaret.
FM IP-nätet är uppbyggt av ett nationellt stamnät och regionala stamnät till vilka abonnentnäten är anslutna. FM IP-nätet bygger på "Internet-standarden" TCP/IP, vilket innebär att alla anslutna utrustningar har en unik adress.
FM IP-nätet har dynamisk trafikstyrning vilket innebär att vägval sker med hänsyn till belastning och skador.
Övriga nät
Utöver ovanstående nät finns ett betydande antal trafiknät, med olika kapacitet, som är uppbyggda av stelt uppkopplade punkt-till-punktförbindelser, t ex interfon.
Samverkan Försvarsmakten - Civila teleoperatörer
Samverkan mellan FTN och civila telenät sker bl a i stomnätets samverkanspunkter. I dessa punkter finns anpassning mellan de olika näten.
Strilanläggningar är i regel flernätsanslutna, dvs. de är förutom till FTN också anslutna till Telias allmänna telenät, ATN.
Försvarsmaktens transportabla radiolänkmateriel kan användas som ersättning för digitala 2,8 och 34 Mbit/s radiolänkar.
Källförteckning
Strildok nivå l (Detta dokument) bygger i huvudsak på Strildok nivå 2. Beträffande informationskällor, se rubriken "Källförteckning" för respektive objekt på nivå 2.
För historiken i Strildok nivå l har främst följande källor använts:
Uppbyggnaden av flygvapnets första radarsystem 1944-1953,
Sven Scheiderbauer,
Militärhistorisk Tidskrift, 1981
Det bevingade verket - Svensk militär flygteknik och materiel under 50 år,
ISBN 91-7810-543-9
