Försvarets Historiska Telesamlingar

• FHT
  • Om oss
  • Senaste nytt
  • Länkar
• FMGem
  • Dokument
  • Nyheter
  • Krigsarkivet
• Armén
  • Om armégruppen
  • Vill du vara med och skriva?
  • Dokument
  • Bilder
  • Film
  • Nyheter
  • Länkar
• Marinen
  • Om maringruppen
  • Vill du vara med och skriva?
  • Dokument
  • Bilder
  • Film
  • Nyheter
  • Länkar
• Flygvapnet
  • Om flygvapen gruppen
  • Vill du vara med och skriva?
  • Dokument
  • Bilder
  • Film
  • Nyheter
  • Länkar

Flygbas

Flygbassystem Bas 60

Markteleunderhållssystemet under tiden 1950 till 2000 (12,4 MB)
(F17/09) Författare: Örjan Eriksson.

Begreppet marktele dök under femtiotalet upp i flygvapnet för att särskilja telemateriel i marksystem från telemateriel i flygplan.
Utredningarna V 66 och U 80 definierade begreppet marktele på ett likartat sätt.
Marktelebegreppet har i många sammanhang varit svårt att få gehör och förståelse för hos taktisk och operativ personal samt plattformsintressenter, vilket medfört att markteleområdet betraktats som ett udda område inom försvaret.
Generellt kan markteleområdet sägas ha fungerat bra med hög tillgänglighet och till rimliga kostnader. Detta har verifierats av bland annat strilchefer i flygvapnet, som varit mycket beroende av områdets funktion. I dokumentet beskrivs marktele från ca 1950 fram till 2000.

Mätinstrument i Flygvapnet - en tillbakablick (13 MB) Författare: Rolf Hjerter.
(F21/04)

För att kunna säkra produktkvalitet eller överensstämmelse med specifikationer på el och teletekniska materielobjekt/system måste man nästan alltid utföra mätningar.

Inom flygvapnets område säger det sig självt att det är speciellt viktigt att kunna övervaka kvaliteten med tanke på flygsäkerheten. För försvaret som helhet ställs det också höga krav på att de använda vapensystemen ska fungera med den avsedda funktionssäkerheten. Det är därför inte förvånande att man inom flygvapnet/försvaret satsat på mätinstrument med god kvalitet och investerat i ett väl genomtänkt underhållssystem för dessa.

Inledningsvis behandlas allmänt grunderna för mätning och vårt internationella beroende i detta sammanhang.

Huvudavsnittet ägnas åt underhåll och kalibrering av mätinstrument fram till mitten av 1990-talet. Den principiellt viktiga omläggningen av underhållet under 1960-talet belyses även genom bilaga 1.

Radarfyr PN-55/F (2,7 MB) Författare: Karl Gardh.
(F01/07)

PN-55/F är en radarfyr som samarbetar med de flygburna utrustningarna PN-50/A och PN-59/A, när dessa har landningsfunktion. PN-55/F har riktad sändning och ger en elektrisk QFU, en inflygningslinje med max 4° kursskillnad från den geografiska QFU som sammanfaller med den avsedda landnings-banan.

Denna avvikelse är beroende av att PN-55/F av flygsäkerhetsskäl måste placeras vid sidan av landningsbanan. Den elektriska QFU skär landnings-banan 800 m utanför flygplanens sättpunkt eller yttre inflygningsljusen.

I den följande framställningen betecknar QFU den elektriska inflygningslinjen.

Kommunikationen mellan radarfyren och de flygburna utrustningarna sker för vissa av funktionerna genom att fyren sänder svarspulser vid frågepulser från flygutrustningarna. Ur dessa svarspulser utvärderar PN-50/A flygplanets sidläge i förhållande till QFU samt avstånd till sättpunkten, under det att PN-59/A endast utvärderar avstånd till sättpunkten. Fyren sänder därför
även kontinuerligt en kodad pulsgrupp, som används av PN-59/A vid utvärdering av sidläget i förhållande till QFU. Pulsgruppen sänds med pulsrepetitionsfrekvensen 64 Hz och benämns sidpulsgrupp.

Radarfyr PN-521 (5,8 MB) Författare: Karl Gardh.
(F05/05)

Radarfyr PN-521/R (M3333-052131 och M3333-052132) är en transportabel landningsfyr som arbetar tillsammans med de flygburna utrustningarna PN-50 och PN-59. Dessa utvärderar ur pulsgrupperna från PN-521/R flygplanets avstånd till nollpunkten (banändan, bantröskeln) och dess avvikelse i sidled i förhållande till elektriska inflygningslinjen (elektriska QFU).

Kommunikationen mellan de flygburna utrustningarna och fyren är för vissa funktioner av typ frågepuls-svarspuls och sker i vardera riktningen på två olika frekvenser vilka är inställbara inom området 208-249 MHz (se bild 1).
PN-50 utvärderar både avstånds- och riktningsinformation ur svarspulser från fyren. PN-59 utvärderar endast avståndet ur svarspulserna.

Sidlägesinformationen utvärderar PN-59 däremot ur en sidpulsgrupp som fyren sänder kontinuerligt med en pulsgruppfrekvens av ca 30 Hz.
Fyren har en särskild utrustning, sektorbegränsare, som för PN-59 begränsar fyrens inflygningssektor så, att risk för falska inflygningslinjer elimineras.

Den flygburna utrustningen PN-59 finns i två versioner, PN-593 och PN-594. Någon principiell skillnad finns inte mellan dessa. Varför de i fortsättningen gemensamt benämns PN-59.

Både PN-50 och PN-59 får avståndsinformation genom att de mäter tiden mellan frågepuls och svarspuls. I kapitlet Verkningssätt redogörs närmare för PN-50 och PN-59 systemets uppbyggnad.

Radarfyr PN-601 och 513 (4,3 MB) Författare: Karl Gardh.
(F01/04)

Radarfyr M3333-060151 (PN-601/F) är en navigeringsfyr, som samarbetar
med de flygburna navigeringsutrustningarna PN-50 och PN-59. Härigenom
erhåller man i flygplanet avstånd och riktning till fyrens uppställningsplats.
Förbindelsen mellan flygplanet och fyren är av typ frågepuls-svarspuls. Med
förutbestämd upprepningsfrekvens, sänder fyren även en riktningspulsgrupp,
som kan utvärderas av PN-594 till riktningsinformation.

Mottagning av frågepulsgrupp och sändning av svarspulsgrupp sker på
skilda frekvenser, som kan väljas inom området 218-242 MHz. Pulserna i
pulsgrupperna placeras inbördes i ett antal fasta lägen efter en viss kod.
Varje fyr tilldelas sin speciella kod- och frekvenskombination, varigenom
flygföraren kan söka kontakt med önskad fyr, genom att ställa in fyrens
kombinationer på navigeringsutrustningens manöverlåda i flygplanet.

Radiostation RA 706 (1,4 MB) Författare: Arne Larsson.
(F08/07)

Radiostation Ra-706 MT togs fram för att ersätta radiostation Tmr-16 i TLFkärror och vid målplatser. Med dess unika uppbyggnad med tre mottagare och en sändare samt anpassning att användas för flygtrafikledning med en operatör kom den även att användas för andra applikationer. Bland annat av Luftfartsverket vid Ledningscentraler (LC) samt vid mindre statliga flygplatser. Radiostationen ingick i gruppen Flygledningsradio som var en del av Markradiosystem FYL.

Huvuddelen av radiostationerna installerades i TLF-kärror vid militära flygbaser (Bas 60 och Bas 90) där den intrigerades med flygbasens Markradiosystem FYL via Radiomanöverenhet RAME. Genom detta kunde andra trafikledare på flygbasen använda RA 706 och TLF kunde använda de fast installerade radiokanalerna för flygtrafikledning. Radiosystemets redundans ökade därmed betydligt.

Radiostationen beställdes 1981 från Becker Flugfunkwerk i Västtyskland som utvecklade och tillverkade 95 enheter för flygvapnet och ett 25-tal enheter för Luftfartsverket.
Radioutrustningen visade sig mycket väl fylla det behov som den utvecklats mot och det resulterade i att den anskaffades för ett flertal andra användningsområden. År 2007 är fortfarande ett antal RA 706 i operativ drift.

Radiostation RK 02 (1,8 MB) Författare: Arne Larsson.
(F10/07)

Under början av 60-talet ökade behovet av markradio i samband med projekteringen av Stril-60 och Bas-60. För strids- och flygtrafikledning fanns från 50-talet enkanalstationerna RK-01 och Fmr 5 samt mångkanalstation FMR-7. Styrdatasystemet hade uppstartats med materielbeställningar och Radiosändare FMR-10 hade börjat att installeras. De första proven med styrdata var avslutade och visade att frekvensmodulering var att föredra framför amplitudmodulering.

Beslut togs om att anskaffa en ny radio för stridsledning på VHF-området som komplement till såväl den amplitudmodulerade radioutrustningen som till den
frekvensmodulerade styrdatasändaren. Valet föll på en modifierad RK-01 radiostation från Standard Radio& Telefon AB. Modifieringarna till en heltransistoriserad mottagare och en AM/FM modulerad sändare med specialingång för styrdata innebar att det blev en helt ny radiostation som fick benämningen RK-02.

De första installationerna av Radiostation Rk-02 utfördes under 1966 vid Bas-60 varefter radiostationen successivt överfördes till Strilanläggningar för att bli en ren Strilradio. Vissa radiostationer finns år 2007 fortfarande kvar i operativ drift vilket innebär att Rk-02 är den radiostation inom flygvapnet som varit längst i drift. De c:a 400 radiokanaler som inköptes innebär också att Rk-02 antalsmässigt är en av flygvapnets mest förekommande radiostationer.

Rrgc/F. En viktig komponent i stril M/60 del 1 (2 MB)
Författare: Bengt Olofsson. (F02/12)

Flygvapnet byggde under 1960-talet åtta radargruppcentraler som alla ingick i Flygvapnets stridslednings- och luftbevakningssystem, Strilsystem m/60 eller bara Stril 60. Radargruppcentralerna, vars uppgift var luftbevakning, stridsledning av jaktflyg och robotförband samt luftförsvarsorientering, fanns i skyddade bergrum. Radargruppcentralerna producerade under 70- och 80-talen årligen närmare 30 000 timmar luftbevakning och mer än 1500 jaktstridsledningsuppdrag för flygförbandsutbildning. Därefter minskade verksamheten successivt fram till år 2000 då den sista centralen stängdes.

Till radargruppcentralerna var flera radarstationer anslutna och för att hinna med att upptäcka och följa fientliga flygplan fanns datorer som automatiskt höll reda på var målen befann sig och vilken kurs, fart och höjd de hade. I radargruppcentralerna fanns också datorer som beräknade den kurs som jaktflygplanen skulle styra för att effektivt kunna bekämpa de fientliga målen. Den beräknade styrkursen sändes i form av datameddelanden, kontinuerligt via radio, till jaktflygplanen. Radargruppcentralerna var på sin tid tekniskt sett mycket avancerade centraler. Stril m/60-systemet, där radargruppcentralerna ingick, var Europas största realtidssystem när det togs i bruk.

När nu alla radargruppcentralerna, sen mer än tio år tillbaka är avvecklade och skrotade och börjar falla i glömska, är det hög tid att ställa samman information om och erfarenheter av dessa centraler, med allt från utveckling och tillverkning, till drift och avveckling.

Del 1 innehåller en sammanfattande översikt och vänder sig till dem som vill få en snabb överblick över de orsaker som initierade arbetet med rgc, framtagningen av grundsystemet och några viktiga händelser i vidareutvecklingen.

Del 2 och del 3 kommer att ges ut senare under året.

Stril 50 utdrag (1,1 MB) Författare: John Hübbert.
(F03/07)

Detta dokument är ett utdrag ur det Stril 50 dokument som John Hübbert skrev för FHT:s räkning 2007. Detta dokument är publicerat i Flygvapenmuseums årsbok, Ikaros 2008.

Det fullständiga Stril 50 dokumentet finns att läsa på Försvarshögskolan, Krigsarkivet, Flygvapenmuseum, F21 förbandsmuseum och Teleseum vid Ledningsregementet i Enköping.

STRIL-systemdokument, en sammanfattning (11 MB) Sammanställt dokument: Bengt Myhrberg. (F16/09)

Det svenska flygvapnets strilsystem består av ett stort antal fristående system som dock har en hård infologisk knytning till varandra. Dessa system kan vara både geografiskt vitt skilda och tillhöra helt olika organisationer, t ex andra vapenslag och civila myndigheter.
För att det som vi benämner stril skall kunna utföra sin uppgift krävs att alla ingående system funktionsmässigt fungerar ihop och bildar kompletta funktionskedjor. Att få en överblick och förståelse för detta är svårt. Som ett försök att öka förståelsen och systemkännedomen har FMV:ElektroF under 1990-talet tagit fram denna strildokumentation.
Det skall betonas att strildokumentationen inte är framtagen för att bistå experterna inom deras respektive specialområde, utan för att ge en inblick i de områden av stril som man normalt ej jobbar med. För fördjupad kunskap hänvisas till de referenser som finns angivna i strildokumentationen.
Strildok beskriver inte ett "fryst" stril utan innehåller även information om beslutade och planerade förändringar av stril.
I detta utdrag ur den fullständiga strildokumentationen har i första hand information ur följande kapitel medtagits:
Historik, definitioner, uppgifter, uppbyggnad, ingående delar, prestanda, kapacitet, källförteckning.
Den fullständiga strildokumentationen, som till största delen är hemligstämplad,  förvaras i FHT arkiv i Krigsarkivet.

Svenska Flygvapnets Styrdatasystem (9 MB) Författare: Arne Larsson.
(F22/04)

1958 togs ett beslutet om att utveckla och införa ett styrdatasystem som automatiskt skulle överföra målinformation från radarstation och ledningscentral direkt till piloten i jaktflygplan med kontinuerlig uppdatering.

Med den optiska luftbevakning tog det i genomsnitt 4 minuter från målupptäckt tills startorder och information togs emot av pilot i jaktflygplan. Motsvarande tid för det nya systemet skulle bli 6-10 sekunder. Det var ett revolutionerande tekniskt system som skulle införas och som möjliggjordes med ny radar, datorstödd informationsbehandling, utsändning av ett digitalt datameddelande, nya modem, ny markradiosändare med hög effekt och utrustning i flygplan som omvandlade datameddelandet till användbar information för piloten.

Det var ett mycket stort svenskt tekniskt genombrott som väckte stor internationell uppmärksamhet och som kom att användas av det svenska flygvapnet under 45 år.

I dokumentet ”Svenska Flygvapnets Styrdatasystem” beskrivs styrdatasystemets tillkomst med den intressanta beredningsfasen vid Kungliga Flygförvaltningen, personerna och företag bakom beslut och utveckling. Dokumentet är på 183 sidor och 8,8 MB stort. Det finns att köpa från Flygvapenmuseum och är tillgängligt vid FHT samlingar och bibliotek vid Krigsarkivet i Stockholm samt vid Flygvapenmuseets bibliotek i Linköping.

Utveckling av teknisk övervakning för försvarets marktelesystem
(F02/10) (2 MB) Författare: Hans Broberg, Ingemar Engdahl.

Försvaret ställde på 1960-talet ökade krav på marktelesystemens driftsäkerhet och bevakning av sina anläggningar. Samtidigt strävade man efter att rationalisera underhållet av dessa. Teknisk övervakning (TÖ), som förstärkningsåtgärd, kom att bli en lösning.

Detta dokument beskriver den successiva utvecklingen av ett generellt koncept för (TÖ) avsett att fjärrmässigt övervaka och styra försvarets marktelemateriel (och funktioner). TÖ omfattar här driftövervakning och till en del bevakning.

Vid sidan om det generella TÖ-konceptet har det funnits specifika övervakningssystem knutna till ett visst marktelesystem eller utrustning. Dessa behandlas inte här. Andra operativa system finns också för att övervaka land, sjö och luftrum.

Dokumentet innehåller två delar. Den första, Etablering av ett försvarsgemensamt Fjärrövervakningssystem, som redogör för processen med framtagningen och utbyggnaden. Den andra, Teknisk övervakning inom försvaret Ett antal milstolpar 1965-2008, som beskriver teknikutvecklingen.

Utvecklingen av Flygvapnets telefoni- och transmissionssystem ( 6 MB)
(F03/05) Författare: Bertil Nilsson.

Telefoni- och transmissionssystem har utgjort och utgör viktiga element i praktiskt taget all FV verksamhet. De har under det senaste halvseklet undergått en revolutionerande utveckling.

I detta FHT-dokument eftersträvas att ge en övergripande skildring av denna utveckling under perioden från mitten på 40-talet fram till och med 80-talet. Huvudvikten ligger på den tekniska utvecklingen. Även motiven i form av nya behov belyses liksom förutsättningarna i den allmänna utvecklingen inom telekom- och elektronikområdet.

Området "FV telefoni- och transmissionssystem" är mycket brett, applikationerna många, gränser mot övriga delsystem ibland ej helt och distinkt definierade, etc. Eftersom FV i flera avseenden haft och har ansvar även för vissa försvarsgemensamma nät och utrustningar avhandlas även dessas utveckling.

Väderradar PS-29/F (3,5 MB) Författare: Sune Rosenberg.
(F09/04)

Radarutvecklingen mot kortare våglängder påvisade möjligheten att även kunna ”se” dåligt väder i form av vattenbärande moln – väderradarn var upptäckt.

Stationer med en våglängd av 3 cm visade sig vara lämpliga för väderradar. Om sådana stationer placerades ut på svenska flygplatser skulle flygsäkerheten och väderprognoserna förbättras avsevärt.

Från USA anskaffades en flygradarstationer , AN/APS-15, som modifierades för markmontage och gavs beteckningen PS-29/F. 

Dessa väderradarstationer placerades ut på sju av flygvapnets flottiljer i början av 1950-talet.

Dokumentet beskriver stationens historik, användning och användarerfarenheter.

Väderradar PV-30 (4,7 MB) Författare: Rune Erlandsson.
(F07/04)

Väderradar PV-30 hade två huvuduppgifter:

* Att ge förbättrad väderprognos med möjlighet till bestämning av nederbördsområdenas täthet, höjd, avstånd och kurs samt analys och fotografisk registrering av nederbörd, moln och dimma.

* Att ge radiakinformation, d v s prognos av radioaktivt nedfall, genom
att mäta och automatiskt följa höjdvindar upp till över 30 km höjd
med hjälp av en ballongburen radarreflektor. Vindmätningen skulle
därigenom ge möjlighet till beräkning av nedfallsområden och tidig
förvarning.

Risken för kärnvapenkrig i 1960-talets början resulterade i snabb PV-30-
utbyggnad vid samtliga flygflottiljer.

Väderradar PV-30 var flygvapnets första, för meteorologiskt ändamål
konstruerade, radar. Under en tidigare period användes en mer eller
mindre provisorisk radar, PS-29/F, för väderspaning på ett antal flottiljer.
PS-29/F var ursprungligen en flygburen radar av amerikanskt fabrikat
med originalbeteckningen APS-15.

PV-30 var en italiensk radarstation med originalbeteckning METEOR
200 RMT, tillverkad av SELENIA SpA, Rom.

Flygvapnet inköpte 15 väderradarstationer av denna typ i början av 1960-
talet.

Flygvapnets stationer förekom i två varianter, en fast installerad och en
rörlig variant.

Den fasta varianten, PV-30/F, var installerad i ett speciellt antenntorn
med indikatorenhet och dataenhet placerade i flottiljens vädercentral,
varifrån stationen även manövrerades.

Den rörliga varianten, PV-30/R, var inrymd i ett släpfordon. Antennen
var placerad längst fram på fordonet på en höj- och sänkbar plattform
med vilken antennen kunde höjas och sänkas mellan drift- och
transportläge. I transportläget var släpfordonets totala höjd 3,4 m.

Även den rörliga varianten, PV-30/R, användes på vissa flottiljer som
fast väderradar. Släpfordonet ställdes då upp på en ur täckningssynpunkt
lämplig plats: torn, kulle eller annat fundament. Indikator- och dataenhet
lyftes ur fordonet och sattes upp på annan plats, vanligen flottiljens
vädercentral.

Konstruktions- och funktionsmässigt var radarutrustningen i de båda
varianterna PV-30/F och PV-30/R helt identiska.

Stationen arbetade inom frekvensområdet 9,35-9,40 GHz (X-bandet).
Pulseffekten var ca 200 kW och den maximala räckvidden 400 km.

Stationen manövrerades från indikatorenheten. Samtliga organ för
stationens manövrering var placerade på indikatorns frontpanel.

Indikatorstativet var försett med två bildindikatorer, en 16" indikator,
som tjänade både som PPI och HPI, samt en 5" A-indikator.

Stationen var försedd med robotkamera med tillhörande apparatstativ för
fotografering av väderbild och registrering av data.

Stationens dataenhet utgjordes av en separat enhet placerad i närheten av
indikatorn. Dataenheten användes för kontinuerlig presentation av bäring,
elevation och avstånd till ballongburen reflektor under vindmätning.

Länkar

Copyright © Försvarets Historiska Telesamlingar, Ledningsregementet Pl 920 749 81 ENKÖPING | Webmaster: Anders Gustafsson |

Sidan uppdaterad 2012-02-25 13:58