Dokument
Planerade dokument, där vi söker författare, finns att läsa, om du klickar på länken ovan.
Nedan finns urvalsgrupp Armén:s dokument presenterade:
Arméns lätta radiostationer under 1900-talet
Arméns nav- och posutr
Arméns telefonmateriel
Arméns äldre mottagare
Elektriska laboratoriet
Historik
Ljudmäturustning
Mätutrustning V0
Radarutveckling inom armén
Radiolänk
Radiosystem RA 180/480
Reparationstjänst
Signalmekanikerutbildning i armén
Signalorganisation
Tung fordonsburen radio
Utveckling av radiostationer
Arméns lätta radiostationer under 1900-talet (15 MB)
(A03/09) Författare: Sven Bertilsson och Thomas Hörstedt.
Här beskrivs de första stapplande stegen till att radio började användas som ledningsmedel i armén. Problemet var först och främst ekonomiskt. Riksdagen ville inte satsa pengar på försvaret, så det var främst genom egna initiativ av enskilda officerare inom Fälttelegrafkåren, som gjorde att man startade egen tillverkning av radioapparater vid Fälttelegrafkårens tygverkstad i Solna. Någon civil tillverkning av militära radiostationer fanns inte ännu.
Sedan kom andra världskriget, då fanns det plötsligt hur mycket pengar som helst, och därmed också mängden av radio. Då Det Kalla Kriget senare kom och världsekonomin förbättrades tillfördes armén bättre och bättre radiostationer.
Arméns navigerings- och positionsutrustningar (3,5 MB)
Författare: Sven Bertilsson.
Med pansarbandvagnar i pansarförbanden och bandvagnar i Norrlandsbrigaderna,
med uppsutten trupp blev händelseförloppet på stridsfältet mycket
snabbare än tidigare.
Artilleriet fick då behov av, att snabbt mäta in sina positioner,
skjuta, omgruppera, samt följa det motoriserade och uppsuttna infanteriet.
Därmed uppkom behovet av positionsbestämningsutrustningar, men de första
som anskaffades benämndes navigeringsutrustningar.
En sammanställning över Arméns telefonmateriel från 1870 till 1970-talet
(6,2 MB) Författare: Sven Bertilsson.
Ett Fältsignalkompani sattes upp 1871 för att upprätta telegrafförbindelser
mellan de högre arméförbanden. Förbindelser kunde också ske med flagg- eller
ljussignalering. Men det var först med Abraham Bells uppfinning och L M
Ericssons vidareutveckling, som telefoner och växlar kom ut på marknaden,
även till armén.
1901 inrättades Kungl Fälttelegrafkåren som ett eget förband
benämnt Ing 3.
Många typer av telefoner såg dagens ljus fram tills
telefonapparat m/37 tillfördes försvaret. Den fyller 70 år 2007 och torde därmed
vara den äldsta krigsmateriel som fortfarande delvis är i bruk, trots modernare
telefoner, mobiltelefoner och datorer.
Arméns äldre mottagare (6,3 MB) Författare: Sven Bertilsson.
Försvaret har genom åren haft många typer av radiomottagare. En del har ingått i sändtagarna, men en del har enbart varit mottagare, såsom bilradio, LUFOR mottagare eller för ren förströelse, som var aktuellt under beredskapstiden.
Fälttelegrafkårens tygverkstad och elektriska laboratoriet (235 KB)
Författare ej angiven.
Historik (30 KB) Författare ej angiven.
Ljudmätutrustning 1920-1980 (2,5 MB) Författare: Kjell-Erik Lindgren. (A05/03)
Redan tidigt i historien var man intresserad av att kunna mäta avstånd med kännedom om
ljudets hastighet. Det var främst för artilleriets behov. Vid 1700-talets mitt gjorde man
försök med ljudmätning men hade då ingen exakt kännedom om ljudets hastighet.
Bland tidigare källor kan man hitta ”Om längders mätning med dåns hjälp” från 1739.
Författare Jonas Meldercreutz kallad svensk ljudmätnings fader. Meldercreutz experiment
beskrivs under kapitel 5.
Tyskar och fransmän var sedan föregångare avseende ljudmätning.
En tysk ljudmätutrustning från 1917 redovisas på bild i dokumentet.
Den första svenska
ljudmätutrustning för artilleriet hade modellår 1929.
Utvecklingen av utrustningar pågick
sedan fram till 1970-talets slut.
Mätutrustning V0 (7,5 MB) Författare: Kjell-Erik Lindgren.
(A01/06)
Vo mätutrustningar började användas inom luftvärnet och artilleriet i större
omfattning under 1960-talet. Den utgångshastighet som ammunitions-leverantören
redovisade på ammunitionspartiet kunde visa ganska stora avvikelser. Den
grundvärdeskontroll som leverantören gjorde med stora spolar stående en bra bit
ifrån varandra gav inte den exakthet som framförallt krävdes i luftvärnet.
Vo mätutrustning monterades på aktuella pjäser inom luftvärn och artilleri. Den då
uppmätta utgångshastigheten användes för kontroll och korrektion av tabellerade
värden. Avvikelser mellan uppmätta och tabellerade värden kunde bero på
variationer i t.ex. krutgrundvärde, eldrörsförslitning och kruttemperatur samt olikheter
mellan projektiler.
Mätning kunde göras såväl vid skjutning av enkelskott som vid automateld. I första
hand föreskrevs dock mätning vid automateld, om vapensystemet medgav detta.
Radarutveckling inom armén (1,2 MB) Författare: Kjell-Erik Lindgren.
Det svenska luftvärnets informationshjälpmedel vid krigsutbrottet var hörsel, kikare, samt
strålkastare. Man byggde trätorn från vilka man spanade efter flygplanen. Resultatet
meddelades via telefon till centraler för vidare befordran till luftvärn och flygvapen.
Det var andra världskriget och hotet från fientligt flyg som gjorde att man 1939 startade en
arbetsgrupp som skulle arbeta med vad man då kallade ekoradio. Sveriges resurser främst
brist på komponenter gjorde att man inte kom så långt då och fick förlita sig på import.
Den första radarn Er 2 b köptes därför 1944 från Telefunken och Tyskland . I dokumentet
beskrivs de spännande resorna för att i krigets slutskede rädda reservdelar från ett Tyskland i
sammanbrott.
Den svenska ekoradioutvecklingen gick trögt även efter kriget varför man inköpte
Radar PE-07 1947 från Brittish Thomson-Huston 1947. Den radarn blev en trotjänare och
slutade sina dagar inom artilleriet ända till 1980-talet.
Först 1950 kunde vi beställa den första
svensktillverkade radarn nämligen PS-171 från Ericsson. Det var en licenstillverkad
spaningsradar, (CSF Frankrike) men vi kunde få kunskap för framtiden.
Ericsson blev sedan vår stora leverantör inom radarområdet, ex PS-04, PS 70 m.fl.
Radiolänk i Armén (15 MB) Författare: Anders Gustafsson.
(A06/04)
Radiolänkutvecklingen i Armén är en teknikutveckling som började 1946, men som av brist på reella resurser inte kom att förverkligas förrän omkring 1950.
1947 utfördes vissa försök med att nyttja en vanlig UK-radiostation, ra 400, som radiolänk-station. Den tillsammans med den, under tidigt 1940-tal framtagna svenska bärfrekvens-terminalen 211 (.enkan.), skulle ge fler förbindelser. Försöken utföll dock inte så bra.
Försöken genomfördes i Uppland med personal ur Signalregementet.
1951 kunde inköpas några provexemplar från GEC i England och detta blev senare RL 320.
Till radiolänkenheterna behövs även bärfrekvensutrustning för att överföra telefonsamtalen (motsv).
Tidigt under 1940-talet togs i Sverige fram en en-kanalutrustning, som på en utbyggd två-tråd gav två förbindelser. I kombination med transformering kunde den på en fyrtråd ge sex (6) förbindelser.
1950 inköptes från de stora surpluslagren i Europa efter VK II en fyrkanalig bärfrekvens-utrustning (BF 421/SÖ 471), som från början var avsedd att användas på den kabel, som inköpts något år tidigare också från lagren i Europa.
När vår första radiolänk, RL 320, kom 1951/52 kom den att användas där. Utrustningen vägde totalt 230 kg.
Det skulle dröja till 1957 innan en ny bärfrekvensutrustning inköptes, då från Canada (BF 531), Den gav fem (5) förbindelser och vägde 40 kg.
1974 då RL 340 kom, infördes även BF 541, som i grundutförande gav fyra (4) telefonikanaler och två (2) telegrafi- (fjärrskrift) kanaler. Systemet kunde byggas till att ge 24 telefoni- och 12 telegrafikanaler.
Parallellt med framtagningen av RL 340, kom även .tung radiolänk., RL 720 med sin bärfrekvensutrustning, som gav upp till 300 kanaler och främst var avsedd för ersättning/-komplettering av FFRL.
I början av 1990-talet kom ett digitalt system med radiolänkar i flera frekvensband (RL 74, RL 47, RL 101). Systemet hade kapacitet upp till 480 kanaler och kunde även det sättas in i FTN.
Det är en mycket intressant utveckling som Fälttelegrafkåren genomgått och därför inleds denna beskrivning med en återblick från 1900-talets unga år.
Bilagor till dokumentet finns nedan:
Radiolänk bilaga 23 (Publiceras ej på hemsidan)
Radiolänk bilaga 30 (Publiceras ej på hemsidan)
Radiosystem RA 180/480 (5,8 MB) Författare: Nils-Erik Vall
Reparationstjänst (38KB) Författare ej angiven.
Signalmekanikerutbildning i armén (5,3 MB) Författare: Sven Bertilsson.
Beskrivning av signalmekanikerutbildning i armén från dess start 1914 tfram till 2005.
Den högste ansvarige för reparationstjänsten i armén var generalfälttyg-mästaren, som var souschef för Kungl armétygförvaltningen fram till 1968 då Försvarets materielverk bildades. Dennes ställföreträdare var fälttygmästaren, som tillika var personalkårchef för arméns tekniker, tyg-hantverkare och tygverkmästare. Den 1 juli 1954 hade verkstads-avdelningen bildats med arméöverdirektören som chef och närmast ansvarig för reparationstjänsten. Han blev 1958 också chef för Tygtekniska kåren, som omfattade all teknisk personal i armén.
Den tekniska personalen var indelad i yrkesgrenar, vilka var vapen, markpjäs, bil, stridsvagn, maskin, luftvärnspjäs, signal, radar, luftvärnsinstrument, luftvärnsrobot, helikopter och optik.
I detta häfte är det yrkesgrenen signal, som kommer att behandlas. För utbildning till signalmekaniker hade också Arméstabens signalinspektion (Ast/Sign) visst ansvar.
Svensk militär signalorganisation (46 KB) Författare ej angiven.
Arméns tunga fordonsburna radiostationer (17,6 MB)
(A06/05) Författare: Sven Bertilsson.
Redan 1917 anskaffade armén några s k gnistradiostationer. Dessa benämndes
Fältradiostation m/17 och drogs av fyra hästar. Under 1920-tal och 1930-tal
experimenterades det med olika slags fordonsburna radiostationer, men det blev
först med upprustningen efter 1937 som det tog fart.
Under andra världskriget
kom flera olika stationer benämnda efter deras uteffekt såsom 75 W, 250 W och
800 W. Sedan kom de att kallas Ra 600, Ra 610, Ra 620 och Ra 630.
Utveckling av radiostationer (56 KB) Författare ej angiven.
