Flygvapnets telefaxnät

Avsikten med denna skrift är att i möjligaste mån skildra Flygvapnets telefaxnäts 30-åriga historia från tillblivelsen till avvecklingen.

Via försvarets teleprinternät, senare benämnt trådfjärrskriftnätet, hade dittills underlag i form av väderlekstelegram avfattade på den internationella väderlekskoden bestående av bokstäver och siffror sänts till flygvapnets flottiljer för uppgörande av väderlekskartor att användas vid den dagliga flygtjänsten. Detta förfarande var tidskrävande och framförallt var det kostsamt att på varje flygflottilj ha meteorologbiträden som ritade väderlekskartor 5 till 10 gånger per dygn. Eftersom kartorna grundade sig på samma underlag, var de dessutom lika på de olika flottiljerna.

Det skulle därför vara betydligt rationellare att rita kartorna centralt och sedan på ett snabbt och enkelt sätt distribuera dem. Utomlands hade telefax börjat användas för distribution av väderkartor. Under 50-talet fastställdes dessutom av World Meterological Organization (WMO), CCIR och CCITT, internationella standards för väderkartöverföring via radio med hjälp av telefax, vilket bidrog till att industrin mer började intressera sig för tillverkning av faxmateriel för väderkartor.

I juni 1956, beslutade Chefen för flygvapnet om införande av telefax i väderleks-organisationen.