Flygvapnets transportabla radiolänkar 1948-2000

Flygvapnets infrastruktur var under många år i stor utsträckning utformad med relativt fysiskt fasta platser i form av optiska luftbevakningen, radarstationer, ledningscentraler och flygfält för basering av flygplan. De telekommunikationssystem som etablerades och successivt byggdes ut för Stril- (Stridsledning och Luftbevakning) och Flygbasverksamheten kom därför under många år att utformas med fast utbyggda kablar och radiolänkar.
Det finns dock några tidiga undantag. Det första exemplet på transportabel radiolänk är den utrustning som anskaffades till vissa av de Ls (Luftbevakningsstation) som ingick i den optiska luftbevakningen. Dessa Ls var ofta placerade på öar i skärgården som saknade fast teleanslutning. Ett annat exempel är den radiolänk som ingick i Robot 68 förbanden som utnyttjade förberedda grupperingsplatser – där huvuddelen var utan någon form av taktisk teleanslutning.

För att vid skador på de fasta anslutningsnäten öka uthålligheten hos radarstationer, stridsledningscentaler, radiostationer och baser planerades inledningsvis att ersättningslänkar skulle ingå i dessa förband.

I denna skrift beskrivs en del av de tankar och idéer som legat bakom utvecklingen av Flygvapnets radiolänksystem. Motiv för val av teknik och utformning presenteras liksom även en del episoder från de försök och prov som ledde fram till leveransfärdiga system. Avslutningsvis diskuteras även lite av erfarenheterna från utbildning och drift.

För detaljerad beskrivning av radiolänkar och tillhörande kompletteringsutrustning hänvisas till respektive produktbeskrivningar.